15231462_10153983049612231_2052958582_o

F.v Pernilla, GSR Worth the Wait, Ellen, Anders och Steven Biller

 

När barnen kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet för att börja årskurs 2, frågar läraren ”Vad har ni gjort i sommar?”. De flesta svarar ”Jag har badat”, ”Jag har spelat fotboll”, eller ”Jag har lekt med kompisar”. Alla dessa svar kunde Ellen Berndtsson också ge, men dessutom kunde hon säga ”Jag har vunnit VM”.

img_0911img_0920

Ellen är dotter till Pernilla och Anders Berndtsson och är uppvuxen på deras gård utanför Åtvidaberg tillsammans med alla hästar, katter, hundar, getter och kaniner.
På bilderna ser vi Ellen tillsammans med hennes favorithästar Mimmi och Nala.

Mamma Pernilla är en framgångsrik och hårt satsande tränare och ryttare som skulle åka över till USA för att tävla Pinto World Show sommaren 2016. Hennes kontakt i USA, Steve Biller, ringde en dag på våren och frågade ” Vill inte Ellen följa med och tävla Lead Line på en av mina kunders hästar?”. Utan att fråga Ellen kunde pappa Anders svara ja på den frågan, eftersom han vet att mamma Pernilla och Ellen är ett bra tävlingsteam.
”Vi tävlade tillsammans för första gången på Quarter Nationals 2008. Då red mamma och jag föddes 1 månad senare. Det gick bra redan då”, berättar Ellen.

Mamma åkte över till USA i förväg för att hinna rida in sig och träna på sina hästar hon skulle tävla, och Ellen åkte över med pappa lite senare. Men resan var inte en dans på rosor.

”En sak som jag kommer ihåg som väldigt starkt var när vi satt på en flygplats i USA och fick veta att vårt nästa flyg var försenat”, berättar Anders. ”Jag satt i vänthallen med en sovande Ellen i min famn och kunde inte ta mig någon stans för mat eller liknande. Ett äldre par såg oss genom folkmassan och kom fram till mig för att fråga om de skulle gå till restaurangen för att köpa något åt mig. En fantastiskt vänlig gest som jag kommer minnas länge!”
Där efter fortsatte resan och snart var det dags för Ellens första tävlingsdag. Hon skulle få rida hästen GSR Worth the Wait. En 12årig Paint valack.

15682249_10154017550805776_773012209_o
Ellens lappar hon fick på Panda Express

Deras första klass var Lead Line Hunter Under Saddle. Ellen fick bra coachning och när hon kom in på banan var hon redo att visa domaren att hon verkligen kunde rida! Allt gick jättebra och Ellen visade upp hästen på ett jättebra sätt, medan mamma sprang bredvid. Men i sista varvet hände något. Hästen började, av okänd anledning, att bocka och hoppa. Ellen höll sig som tur kvar men blev självklart väldigt ledsen då hon förstod att en första plats rann mellan fingrarna på henne.

På kvällen åkte hela familjen för att äta en god middag som plåster på såren. De åt på Panda Express, vilket var Ellens favoritställen, och fick dessa 2 lappar i en Lucky Cookie. Ingen visste då vad som skulle hända om 2 dagar. Tänk vad rätt lapparna hade!

Till middag åt alla samma sak men Ellen avslutade med en skål med vindruvor som efterrätt. Där efter kom kräkningarna. Ellen blev väldigt dålig och nästa dag låg hon hemma och var magsjuk. Inte alls bra, eftersom det var dagen innan hennes Trail Lead Line ägde rum.
Envis som Ellen är gav hon inte upp! Hon gav sig ut för att träna lite, men var tvungen att hoppa av hästen för att springa bort till toaletten och kräkas.
”Jag sprang så fort jag kunde men hann inte riktigt fram, jag mådde så dåligt”, berättar Ellen och man ser på henne att det inte är en dag hon vill minnas.

img_6698_c
Ellen och mamma Pernilla inne på tävlingsbanan

Nästa dag var det alltså dags för Trail Lead Line och ingen vågade lita på att Ellen skulle orka, med tanke på hur dåligt hon mådde dagen innan. Ellen gjorde sig i ordning, satte sig i sadeln och slog bort alla feber och ignorerade den onda magen. Hon var redo för revansch!
In på banan gick hon och visade domaren att hon kunde rida själv, hon åkte inte bara med!
”Det är nämligen det som bedöms”, förklarar Ellen. ”Domaren vill se att den som rider faktiskt skulle kunna rida själv och det är ryttaren som styr hästen, inte den som springer bredvid. De flesta av mina konkurrenter åkte häst, men jag försökte verkligen visa upp mig. Mamma hängde knappt med när jag gjorde min turn i boxen, hon fick springa ikapp när vi snurrade runt”, säger Ellen och både hon och mamma Pernilla skrattar till när de tänker på hur det måste ha sett ut.
Uppenbarligen så gillade domaren vad de såg. Det blev dags för prisutdelning och Ellen stod beredd. Placeringarna räknades ner. De sa inte Ellens namn på 4de plats, inte på 3dje plats och inte heller på 2a plats. Hon stod själv kvar på kortsidan och förstod då att hon hade vunnit första plats.
”Det var helt otroligt, jag kunde inte riktigt förstå. Det var jättehäftigt!”, säger hon och lyser som en sol.
Ellen har tävlat Lead Line i både Sverige och Europa sedan 2014, då var hon 6 år gammal.
”Men det är en sak som är tråkigt med att tävla i Sverige och i Tyskland”, säger Ellen. ”Där vinner alla eftersom det inte räknas som en riktig klass, utan bara en extra kul gren. Men på Pinto World bedöms det som en riktig klass och det var kul att äntligen få stå ensam på förstaplatsen!”

 

När du nu som 7åring redan har vunnit ett VM, hur ska du nu kunna hålla motivationen

img_6728_c
Ellen Berndtsson

uppe och vilka slags mål sätter du upp för framtiden?
”Jag kan inte sätta upp några mål. Jag har redan vunnit den största tävlingen som går att vinna”, säger Ellen snabbt och självklart. ”Fast det är klart, nästa gång kan jag åka dit och tävla utan att mamma håller i. Då kan jag rida själv så kan hon stå upp med pappa på läktaren och skrika. Det blir bra!”

 

Så du planerar att åka tillbaka?
”Ja! Och då måste vi åka tillbaka till det stora vattenlandet som fanns där! Dom hade jättestora rutschkanor och det var jättekul! Vi åkte dit en dag när vi var lediga. Jag vill åka tillbaka så jag kan åka dit och bada igen!”
Det är härligt att höra att Ellen inte har blivit kaxig av sin framgång utan har fortfarande barnasinnet kvar och kommer ihåg det roliga hon fick göra med sin familj, utanför tävlingsbanan också!
Lycka till i framtiden Ellen!

15696936_10154017556160776_997791353_o

Ellens fina prisvägg som får välkomna alla gäster i hallen

 

Text: Josefin Odeberg
Foto: Anders S Berndtsson