Showmanship är klassen som många av oss väljer att börja våra tävlingskarriärer med samtidigt är det en av de absolut svåraste klasserna att tävla i. Varför? För att denna klass handlar om konsten att visa upp sin häst på bästa sätt, med största finess och i total harmoni med hästen. Det som är speciellt med denna klass är att du som handler är i fokus och väldigt blottad, allt du gör syns på ett helt annat sätt, hur du står, går, håller händerna, i vilken riktning dina tår pekar och så vidare. Av denna anledning ställs höga krav på din kroppsmedvetenhet! Under de senaste åren har vi sett en dramatisk utveckling i antalet deltagare i denna klass vilket är otroligt roligt! Idag är det inte ovanligt att se 20 startande i denna klass. Vi är inte bara fler som vill prova på denna klass, vi blir också mer och mer avancerade. De senaste tävlingarna har fler av ekipagen rört sig mot en score på 90! Det är väldigt roligt att vi tillsammans utvecklar sporten och nivån på våra klasser på detta sätt.

För dig som ännu inte provat denna klass och är intresserad av tips har vi här intervjuat tre av de vassaste showmanship-ekipagen i Sverige!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

1. Varför väljer du att tävla i showmanship?

Jessica: Showmanship är en svår klass att lära sig och det går alltid att förbättra sig och hästen i alla moment. Det handlar om samarbetet mellan handler och häst och att det ska stämma precis när domarna tittar och nerverna är påslagna. En klass som ser väldigt enkel ut när man tittar men att sedan göra allt med precision är svårt och en utmaning som jag gillar.

Mia: Tycker det är en bra gren att starta unghäst träning på. Får en mycket lydigare och trevligare häst att hålla på med till vardags och det är roligt att kunna jobba sin häst från marken, man får väldigt bra kontakt.

Victor: Jag började tävla i showmanship för att jag som 14-åring (då jag börja rida och tävla) var helt värdelös i sadeln. Det kändes tryggare för mig att vara på marken bredvid hästen än på ryggen. Så showmanshipandet började för mig på grund av scenskräck.

2. Hur tar du dig an ett nytt mönster?

Jessica: Jag skriver alltid ut alla mönster och färgkodar alla sträckor med överstrykningspenna, jag gör lika med alla mönster som jag sedan laminerar in. Jag gör dem i fickstorlek så det är lätt att alltid ha med sig även in på banan.

Jag har ett väldigt bra bildminne men jag gör alltid mönstret på backen utan häst 1-2 ggr först, sedan testar jag alla delar var för sig med hästen innan jag tränar hela mönstret max 1-2 ggr. Då nöter jag inte ut hästen och lär inte hästen mönstret så de kan det själva, utan vi kan fortfarande göra det tillsammans på banan.

Mia: Får jag mönstret innan tävling sätter jag upp det och övar för att försöka hitta svårigheterna. Det kan vara hur många steg jag måste springa för att komma i rätt position ifall man till exempel skall passera en kon i trav och stanna med bakbenen vid konen. Då gäller det att hitta riktmärke och linjer.

Victor: Sättet jag läser in mönster på överlag är med väldigt enkla metoder. Jag läser först bara instruktionen och ser allt framför mig, sedan börjar jag läsa själva kartan och lägger ett och ett tillsammans. Därefter så går jag ett miniatyrmönster med bara mig själv, utan häst. Detta gör jag på nästan alla mönstergrenar. Men mestadels i showmanship bara för att det då fastnar i muskelminnet snabbare.

3. Hur gör du för att komma ihåg mönstret på tävling?

Jessica: Se ovan.

Mia: Tränar med och utan häst och läser det högt för min tränare/coach.

På tävling blundar jag och ser framför mig hur vi utför mönstret.

Victor: Under själva tävlingens gång så är det ganska många mönster att utföra, därför börjar jag inte läsa mönstren innan tävlingen, utan under själva tävlingen. Korttidsminnet som jag verkar ha fötts med är mycket bra och jag får lättare att komma ihåg detaljer under mönstrets gång. Till exempel ”vid höger volt så ska jag gå ner till skritt i höjd med domaren” eller liknande moment.

4. Vilket moment har varit den största utmaningen för dig och din häst?

Jessica: Rygga i cirklar och kurvor för att ha bjudning, hästen i form och att det ska se lätt ut utan motstånd har varit största utmaningen.

Mia: Igångsättning direkt till trav från halt och ryggning. Min häst kan vara lite lat, han tar gärna några steg i skritt om han får eller så blir det full fart i ökad trav om jag väcker honom för mycket.. I backning har han trampat med fram på bakhovarna för han flyttar undan dem för sakta. Nu efter att ha jobbat mycket med det så börjar det gå bra. Gäller att träna back på rakt och böjt spår.

Victor: Det absolut största jag och Boonie har gått igenom tillsammans är Europaint. Att lilla jag från Sverige ska ha en chans mot Europa eliten är ju bara skitsnack tänkte jag första gången som EM kom på tal hemma vid köksbordet. Men nu står jag här idag med 2 EM-medaljer (silver i youth showmanship och brons i novice youth showmanship) en totalt ny syn på min och mina hästars träning och nya mål för mitt vuxna liv.

5. Hur gör du för att behålla en positiv och motiverad häst i showmanship?

Jessica: Tränar inte för mycket och mycket beröm! Även små saker som att springa bredvid och klappa på halsen emellan åt.

Mia: Jag tränar uppställning varje dag vid utsläpp i hagen och då får han en belöning. Annars blir det kortare pass. Kan vara direkt efter ridning då blir showmanship en belöning.

Victor: Träna aldrig showmanship mer än 2 gr i månaden, se showmanship som en belöning och en slappardag ifrån den vanliga träningen. (Om inte unghästar, då träna jag dem i showmanship 2-3 gr i veckan, med andra moment självklart).

Huvudsaken är att aldrig ta en fight, jobba igenom svårigheter självklart! Men slåss aldrig med en häst när man vill ha showmanship-grimman och kedjan som en belöning.

6. Hur gör du för att fortsätta utveckla dig och din häst i denna klass?

Jessica: Det finns alltid nya saker att lära sig, och förfina, och det handlar om dagsform både för häst och handler. Jag tränar väldigt sällan denna klass helt själv då mycket handlar om en helhet som är svår att se själv, så jag använd mycket hjälp med tränare, kompisar, familj, även att bli filmad för att se vad man faktiskt gör för att tydligt kunna se vad vi kan förbättra till nästa gång.

Mia: Tittar på duktiga ekipage på tävling och youtube.

Victor: Åk iväg på clinics, tävlingar, kurser, hem till kompisen. Få nya idéer och nya träningssätt från alla världens hörn. Med nya strategier och nya mål så finner jag det väldigt lätt att fortsätta pressa mig själv till nya grader och nå nya nivåer.

 

Vi på My Western Pleasure tackar Mia, Jessica och Victor för alla tips och råd och hoppas att ni blivit lika inspirerade som vi!

Text: Linn Olersbacken Hellberg