Hur ska jag komma igång? Vart ska jag börja? Hur går det till rent juridiskt?

Ja det är många frågor som ställs när man vill starta ett företag. Inte minst om det ska vara handelsbolag, enskild fira eller AB. Men största frågan av dem alla är nog ändå
”Kommer jag ha några kunder?”.

IMG_0159Innan jag börjar berätta om mitt kliv till att bli företagare vill jag ge en förgrund till varför saker blir som de blir och att det alltid finns en mening med allt.

Jag har tävlat westernridning sen jag var 13 år gammal. Det började då med min korsning och tillsammans tävlade vi i allsvenskan med vårt lag från Nävekvarn. Jag kommer ihåg att jag snabbt insåg att det var en quarterhäst jag ville ha och när jag var på quartertävlingar som funktionär skrek hela min kropp efter att få vara en av de tävlande. Kommer ihåg att jag inte kunde sluta gråta en kväll när jag kom hem från en quartertävling för att jag så gärna ville ha en quarterhäst att delta med på de stora tävlingarna.

Tack vare en skada fick jag försäkringspengar och de blev en bra start på mitt sparande till min egen quarterhäst. Tillslut kunde jag och mina föräldrar gå ihop och köpa mig min första All-round quarter, Glowing Dee Dee ”Julius”.
Sen tidigare hade vi 2åringen Great Crim Salabim men då var det mer min lillasystershäst eftersom hon hade ett större intresse för reining än vad jag hade. Så jag vill säga att min tävlingskarriär inom westernridning startade med min korsning HitMix men det var Julius som tog mig till Quarter-världen.

38458_1427232292622_5432821_n
SQHA Ungdomsteam i Oklahoma 2010

2009 var vårt första tävlingsår och därefter gick allt väldigt fort. Redan 2010 kom jag med i SQHAs ungdomslandslag och tävlade med dem i Oklahoma.

 

Våren 2011 träffade jag Kellie Hinely som kom från USA till Sverige för att hålla clinic. Jag fick erbjudande om jobb och vi planerade att jag skulle komma till henne i Kalifornien redan samma höst.

10377433_10152533029920776_6442877933227375855_n.jpg
EM Brons Showmanship 2011.                  Foto: Art n Light

Men Julis då? Vår karriär här hemma, var jag verkligen redo att ge upp den?
Nej inte riktigt än. Jag ville prova ett EM först. Sagt och gjort så åkte vi ner till Tyskland. Eftersom jag skulle vidare till USA därefter satte jag upp annons om att han var till salu till rätt köpare. EM gick bra och det slutade med att vi fick brons i Amatör Showmanship. En ungdomsryttare blev kär i Julius och tog hem honom några dagar senare. Med tom plats i transporten och sorgest hjärta åkte jag hemåt och såg fram emot mitt nästa äventyr i USA.

Min plan var att åka till USA i 3 månader för att prova och sedan åka hem för att söka ett visum för ett år. Men när jag kom hem igen var jag mätt på hästar! Jag ville vara hemma, umgås med mina vänner och inte tävla en enda tävling. Istället bytte jag bana och började en musikalutbildning.

En tid helt ifrån hästarna fick mig dock att förstå att det kan vara skönt att vara utan dem en stund, men det är i westernvärlden jag vill vara!

14264244_10153725823030776_1820669094329667412_n.jpg
Great Crim Salabim, Foto: Mi Ritzén

Väl hemma igen hade min syster slutat rida och Great Crim Salabim ”Simba” stod mest i hagen och hade tråkigt.
Trots att han var reininghäst började jag prova rida trail med honom och det gick över förväntan! Jag tror det var när jag började vinna både trail, showmanship och reining med samma häst som folk började få upp ögonen för att jag hade lite att komma med i branschen.

Min pappa råkade höra folk på läktaren som pratade medan jag red och sa ”När ska hon förstå att hon ska bli Open-ryttare så vi kan börja ha clinicar och träningar med henne?”. En annan tränare sa till mig ”Kan du inte gå över och bli professionell? Vi behöver såna som dig!”.

Det är kommentarer och pushningar som dessa som gjorde mig sugen på att prova en karriär som tränare. Men fortfarande kände jag inte att min kunskap räckte till.
”Vad har jag att erbjuda?”.
Så jag valde att åka tillbaka till USA för att utveckla mina kunskaper och få mer erfarenheter. Först 3 månader och sen åkte jag hem för att söka visum för 1 år till. Allt var klart. Kellie hade planerat vilka hästar jag skulle tävla säsongen 2016 och jag var så redo för den utmaningen! Men Ambassaden satte stopp och nekade mitt visum. Jag försökte att inte knäckas av det och tänkte att det finns en mening med allt. Kollade upp mina AQHA-poäng och det visade sig att jag var bara några få poäng ifrån att kvala till World Show i Amatör Trail. Då tänkte jag ”OK, om jag inte får ett år i USA som kan utveckla min kunskap och stärka mig som framtida tränare så kan ett medverkade i World Show vara meriterande i alla fall.” Så jag tävlade så mycket jag kunde för att få mina sista poäng. Kellie hjälpte mig att hitta häst i USA och alla startanmälningar till World Show 2016 var inskickade och betalda. Åker till ambassaden, de säger nej. Jag stärker min ansökan med intyg från AQHAs ordförande och ett gäng andra tunga bevis på att jag skulle över och tävla VM, inget annat. Men ambassaden sa nej en andra gång.    Nu kände jag att det var kört. Jag hade inte tillräckligt stor tilltro på mina kunskaper eller erfarenheter för att det skulle räcka till att starta företag och bli tränare hemma i Sverige.

Samtidigt som detta skedda fick min familj lite bekymmer med en annan myndighet som ifrågasatte vårt syfte med våra hästar. Detta mer eller mindre tvingade mig att starta företag.
Idag är jag väldigt glad för det.

2017 var mitt första år som professionell och jag har haft så roligt under den tiden! Jag har fått träffa många nya människor, hästar och sett tävlingar från en helt annan vinkel.

Självklart har jag stött på motgångar under vägen och människor uppskattar inte alltid det man gör. Men jag har lärt mig att tro på mig själv. Tack vare alla glada elever känner jag att jag kan klara vad som helst! Som företagare sticker man ut och de som sticker ut pratas det om. Jag förstår att folk pratar om mig, både gott och ont, men jag tror på mig, på min pedagogik och min ridfilosofi. Att jag gör det är endast tack vare ER, alla ni som skapar westernvärdens anda i Sverige!
Så det jag vill ha sagt med denna artikel är att man ska inte vara rädd för att slänga sig ut i utmaningarna. Ta tag i motgångarna och sug ur den kraft som finns att vinna ifrån det! Det du vill och det du bestämmer dig för är möjligt! Även fast det känns läskigt, stort och hopplöst ibland.

Lycka till!
Logga.jpgKram,
Josefin Odeberg, JO Showhorses