Solen hade äntligen tittat fram och sken över Salabygdens ryttarförening denna lördagsmorgon 6 maj 2017 där 36 ekipage samlats för säsongens första quarter/allbreeds-tävling. Sala Spring Show arrangerades av ingen mindre än den trogna, envetna och för många av oss beundransvärda Elisabeth Polheimer. Efter många månader av planerande kunde både Elisabeth och deltagarna vara överens om att Sala Spring Show blivit en succé! Med god stämning, fina sponsorpriser, jackpot-klasser och en fantastiskt trevlig anläggning erbjöds klasser för quarterhästar, allbreeds samt allbreeds-klasser som uteslöt quarterhästar. Elisabeth som verkligen värnar om ekipage bestående av andra raser än quarter och paint, valde att låta enbart övriga raser konkurrera mot varandra. På så sätt hoppas hon att fler allbreeds-ekipage ska våga sig ut och därmed kunna ta del av sportens utveckling.

Anläggningens ridhus bidrog till en trevlig atmosfär med ordentliga läktare, cafeteria och en stor ridyta som kunde indelas i show ring, collecting ring samt framridning! Utöver det fanns boxar för långväga gäster samt gott om parkering och en enorm uteridbana för framridning och longering.

Så vem är kvinnan bakom denna trevliga tillställning? Hur kom det sig att hon ordnade en sådan här tävling och hur kändes det att stå som arrangör? Jag bestämde mig helt enkelt för att fråga henne:

1.       Berätta lite kort om din bakgrund, när började du med western och varför?

Jag har hållit på med hästar hela mitt liv. I början red jag på Strömsholm för dressyrtränaren Anders Lindgren, Måns Alexandersson samt Bill Hamilton som senare blev OS ryttare. Då var det hoppning och dressyr som gällde. Jag tävlade och drev en ridskola. Senare gick jag in på galoppträning och födde även upp fullblod som jag tränare och red. Till slut blev jag tvungen att minska ner på hästverksamheten, på grund av lönen fick jag lov att satsa mer på mitt andra jobb. Jag minskade ner men mådde dåligt. Tyvärr pågick det för länge, antagligen för att jag är en tävlingsmänniska… Jag var stressad på jobbet, gick in i väggen och blev sjuk. Hela vintern hade jag flera lunginflammationer och när våren kom fick jag ryggskott.

Jag var nere i humöret. Plötsligt kom jag på att jag läste hästannonser hela tiden, jag hittade en häst som verkade intressant och jag tänkte ”Nej, fan, det är ingen som kommer hjälpa mig att må bra, jag måste börja rida igen!” och köpte ”Grabben” (en arab valack).

Tyvärr visade det sig att min rygg inte klarade av att rida i engelsk sadel. Av någon anledning provade jag att rida i westernsadel och det fungerade!

2.       Vad har du för häst och vad tävlar ni för klasser?

Very Silent aka “Bruno”, en 10-årig allround quarter. Vi tävlar mest i hunter-klasserna, trail och western horsemanship. Dessutom är han en vacker häst som visat sig stämma bra överens med rasbeskrivningen, han har stått Grand Champion hela 3 gånger!

Elisabeth och Bruno från marken
Elisabeth Polheimer och Very Silent ”Bruno” Foto: Mi Ritzén

3.       Vad är initiativet bakom Sala Spring Show?

Jag saknade endagstävlingar, dels av ekonomiska skäl men också eftersom det ordnas få endagstävlingar.

Detta är en möjlighet för alla som inte känner sig mogna att åka till de större westerntävlingarna, till de som kanske inte vågar. Dessa vurmar jag för!

Dessutom behövs nyrekrytering till sporten. Jag hade vågat hoppas på att lokala ekipage skulle komma men vi fick deltagare från bland annat Sundsvall, Säffle, Tidaholm och Linköping! Vi hade till och med några som tänkt åka från Vimmerby!

4.       Har ditt tävlande genom åren påverkat ditt sätt att genomföra och arrangera Sala Spring Show?

Ja, tävlingen som jag genomförde nu var en summa av alla mina erfarenheter från tävlingar jag varit med på, helt enkelt vad jag önskar och inte.

18555179_10211727710801870_824780088_n[1]
Domare Josefin Blomqvist med ekipaget Malin Backmark och LA Whatabellissimo, Sala Spring Show 2017 Foto: Alaittin Temur

5.       Hur kändes det att stå som arrangör för dig som är van att tävla?

Det kändes skitbra ärligt talat! Min programmerarbakgrund gjorde att jag kunde tänka efter och därmed ligga före med problemlösningar. Jag hade dessutom erfarna människor runt omkring vilket gjorde att jag kunde fokusera på att allt rullade på utan att behövde springa hit och dit och fixa saker. De som inte var erfarna lärde sig under dagen. Jag försökte engagera WRAS-klubbarna i närheten, så att de kunde vara med och hjälpa till. Det kunde bli lite som ny-start för dem också!

Sala 3
Malin Backmark och LA Whatabellissimo, Sala Spring Show 2017 Foto: Alaittin Temur

 

6.       Vilka fördelar anser du att dina tävlingserfarenheter ger dig som arrangör?

Det är omöjligt att inte ha tävlat om du ska arrangera en tävling. För mig är det här ett sätt att ge tillbaka till sporten. På det här sättet kan jag vara med i svängen trots att jag trappar ner på mitt eget tävlande.

Elisabeth och Bruno trail
Elisabeth Polheimer och Very Silent ”Bruno” i en trailklass. Foto: Mi Ritzén

7.       Vad har du för råd till de som skulle vilja ordna en liknande tävling?

Fixa en sträng budget – se till att det verkligen finns chans att det går ihop.

Ta råd av erfarna arrangörer. Vad gärna med och hjälp till på de andra tävlingarna, sätt dig ner och fundera och ta mycket god tid på dig att planera.

Då hinner du tänka några varv… Eller ja, till och med femtioelva varv! Ring och fråga, ta hjälp av andra. Alla är jättevilliga att hjälpa till och arbeta för sporten. Dessa endagarstävlingar är ett viktigt mellansteg mellan WRAS och andra tävlingar!

8.       Vad hoppas du att tävlingen ska kunna bidra med för sporten i Sverige?

Försöka få till det så att den fungerar som en nyrekrytering av deltagare till vår sport!

9.       Vilka klasser var lättast att fylla på Sala Spring Show och varför just dessa?

Showmanship, trail, western horsemanship, western riding och ranch riding. Jag tror att många var med i ranch riding eftersom det är kul att kunna vara med även om man inte har en häst som kan jogga. Trail är ju en klass som är rolig att träna på. Showmanship tror jag var populär eftersom den påminner om hanteringen av hästen, liksom ”natural horsemanship”. Dessutom är det trevligt att ha en klass att gå in i liksom trail in hand, trots att du har en häst som du inte kan rida. Det ökar möjligheterna för fler att vara med! Pleasure var en populär klass tidigare men jag tror folk har kommit underfund med att den egentligen är ganska svår.

Sala 2
Jeanette Almén och ZippnToTheCanyon ”Zam”, prisutdelning Sala Spring Show 2017 Foto: Alaittin Temur

10.   Vad tror du behövs för att öka intresset i de övriga klasserna?

Hunter-klasserna skulle jag vilja promota eftersom du i dessa klasser kan rida med din vanliga engelska utrustning. Jag har ännu inte kommit på hur jag ska gå till väga för att göra det, det får jag fundera på. Kanske kan man åka runt till de lokala ridklubbarna för att prata och visa upp sig genom att erbjuda en westerndag. Man kunde kanske låna med några snälla western-hästar och erbjuda prov-ridning i westernsadel och sedan introducera hunter-klasserna. Hunter under saddle är ju egentligen inte svår, utan en bra klass för att komma ut på tävlingsbanan.

11.   Slutligen – Hur ser din tävlingssäsong ut i år?

Jag åker ner och tar det lugnt på Bråvesta Challenge, jag känner att jag inte hinner ladda tillräckligt på så kort tid. Sedan blir det NSBA Challenge, Nationals och sedan eventuellt Paint championatet om ekonomin tillåter.

Vi säger STORT tack till Elisabeth och önskar henne lycka till med tävlingssäsongen samt nästa års upplaga av Sala Spring Show!

Vill du läsa mer om tävlingen? Ta del av vår intervju med amatörryttaren Jeanette Almén här!